Jag föll på allvar för Depeche Mode någon gång i slutet av 80-talet. Under något år där skrapade jag ihop mina månadspengar och köpte alla deras tidigare album. Så när 1990 närmade sig var jag ikapp och min förväntan inför Violator var något helt enorm. Jag kommer ihåg att jag skyndade mig allt jag kunde bort till den lokala skivbutiken på släppdatum och hur lycklig jag blev när jag såg det vackra LP-omslaget med den röda rosen mot svart bakgrund tapetserat i skyltfönstret. Sen satt jag på bussen hem med darrande händer och försökte hålla så försiktigt som möjligt i skivan.
När jag väl var hemma hällde jag upp ett stort glas Oboj, gjorde fyra marmeladmackor och började lyssna. Och blev först jättebesviken! Förutom de två fantastiska singlarna som hade släppts i förväg var det faktiskt bara den här låten jag älskade direkt:
Resten av skivan kändes långsam och lite långtråkig tyckte jag. Det dröjde nog en tre fyra lyssningar innan fler spår började växa fram och efter någon dag och ett tiotal lyssningar älskade jag varenda ton på albumet.
Än idag är Violator den skiva jag oftast plockar fram när jag är på Depeche-humör.
Depeche Mode - Violator (1990) På Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar