Depeche Mode

Jag föll på allvar för Depeche Mode någon gång i slutet av 80-talet. Under något år där skrapade jag ihop mina månadspengar och köpte alla deras tidigare album. Så när 1990 närmade sig var jag ikapp och min förväntan inför Violator var något helt enorm. Jag kommer ihåg att jag skyndade mig allt jag kunde bort till den lokala skivbutiken på släppdatum och hur lycklig jag blev när jag såg det vackra LP-omslaget med den röda rosen mot svart bakgrund tapetserat i skyltfönstret. Sen satt jag på bussen hem med darrande händer och försökte hålla så försiktigt som möjligt i skivan.

När jag väl var hemma hällde jag upp ett stort glas Oboj, gjorde fyra marmeladmackor och började lyssna. Och blev först jättebesviken! Förutom de två fantastiska singlarna som hade släppts i förväg var det faktiskt bara den här låten jag älskade direkt:



Resten av skivan kändes långsam och lite långtråkig tyckte jag. Det dröjde nog en tre fyra lyssningar innan fler spår började växa fram och efter någon dag och ett tiotal lyssningar älskade jag varenda ton på albumet.

Än idag är Violator den skiva jag oftast plockar fram när jag är på Depeche-humör.

Depeche Mode - Violator (1990) På Spotify.

Boards of Canada

De senaste dagarna har jag försökt minnas när jag hörde Boards of Canada för första gången. Men när jag tänker tillbaka är hela tiden det första jag ser hur jag nykär och lycklig lyssnar på albumet Music Has the Right to Children tillsammans med kvinnan jag älskar. Det var den dagen jag på riktigt upptäckte deras helt makalöst vackra musik.

Jag tycker att det är jättesvårt att beskriva musiken de skotska bröderna i BoC gör. Det blir liksom orättvist hur man än försöker, men det är i alla fall lekfull, atmosfärisk och varm musik som ibland ges kontrast av mörkare stråk. Samtidigt som experimentlustan aldrig går överstyr och geniala melodier slingrar sig fram genom låtarna.



När jag läser om människors upplevelser av Music Has the Right to Children på nätet blir det ibland ganska djupa saker som att skivan känns som att titta tillbaka på en avlägsen barndom som aldrig fanns, men också helt tvärtom att den istället pekar framåt och väcker tankar om framtiden.

Själv tänker jag bara på kärlek.

Björk

Jag är rejält höjdrädd och bara tanken på att klättra uppåt gör mig smått illamående. Usch och fy! Så det krävdes stor viljeansträning för att gå med på att hjälpa mina föräldrar att måla om huset sommaren 95.
För att skingra tankarna från att jag stod på en stege flera meter upp i luften hade jag med mig ett kassettband som gick på repeat om och om igen. På ena sidan låg Björks färska skiva Post och speciellt den här rökaren blev lite av mitt målarledmotiv. Med tanke på hur högt jag spelade blev den nog förresten större delen av byns ledmotiv är jag rädd...



Army of me var med på soundtracket till Tank Girl, men Björk och hennes skivbolag vägrade att ha med scener från filmen i musikvideon. Tank Girl bygger på en tecknad serie som är hur cool som helst. Tyvärr suger däremot filmen riktigt ordentligt.

Björk - Post (1995) på Spotify.

Curve

I början på 90-talet försökte min kompis indierockaren locka mig med sina gitarrlarmande favoriter och efter hand som jag insåg att musik faktiskt inte alltid måste vara synt för att vara bra lyckades hon ibland. Det var hon som visade mig till Curve och jag gillade direkt nerven och svärtan i musiken. På den tiden fildelade man ju på kassettband men faktum är att jag till och med köpte debutalbumet Doppelgänger.

Ungefär ett år senare tittade jag på musikprogrammet Intensiven på TV4 och blåstes nästan av soffan när de visade första singeln från uppföljaren Cuckoo. En helt fantastisk låt och Toni Halliday sjunger som besatt:



Cuckoo som tyvärr inte finns på Spotify är mitt favoritalbum med Curve. De har återkommit ett par gånger sedan dess med fina skivor där de väver in mer dansinfluenser i musiken.

Edit: 20/7. Här ligger en bra recension av Cuckoo från tidskriften POP.

Telefon Tel Aviv

Jag upptäckte Telefon Tel Aviv via related artists-funktionen i Spotify i början av 2010 och fångades helt och hållet av deras tredje skiva Immolate Yourself. Här slutade de ganska tvärt med sin tidigare mer experimentella stil som inte sa mig så mycket och började istället spela jättefin modern syntpop.

Jag får på riktigt gåshud av singeln Helen of Troy varje gång jag hör den och det verkar helt omöjligt för mig att tröttna på låten.



Tråkigt nog visade det sig att historien om Telefon Tel Aviv tog en nattsvart vändning kort efter att Immolate Yourself släpptes. En av de två barndomsvännerna bakom bandet dog under oklara omständigheter och det började genast spekuleras i om det kunde röra sig om ett självmord. Trots att det med emfas har förnekats av närstående är det ändå många som vill leta ledtrådar i de ganska mörka och svårtolkade texterna på albumet.

Telefon Tel Aviv - Immolate Yourself (2009) på Spotify

Nitzer Ebb

1988 gick jag i högstadiet och en kompis började visa mig en helt ny musikalisk värld. Det var hårt, rytmiskt, svettigt och alldeles fantastiskt. På den tiden kallade vi det för Råsynt och mitt tonåriga jag var snart helt uppslukad. Tyska D.A.F var stilbildarna, men mina husgudar blev brittiska Nitzer Ebb. Medlemmarna var själva spolingar i 16-årsåldern när de började och helt utan nyanser vräkte de ur sig sina frustrationer över världen.



Lite senare lärde jag mig att stilen egentligen hette EBM - Electronic Body Music och så här i efterhand hör jag ju att det på många sätt var punk fast med syntar istället för gitarrer.

Nitzer Ebb mognade betydligt med åren och de släppte flera kanonskivor som jag fortfarande tycker mycket om. Men det ilskna debutalbumet har alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Nitzer Ebb - That Total Age (1987) på Spotify

Syntax

Jag håller envist fast vid att Syntax album Meccano Mind från 2004 är 00-talets allra bästa skiva. De fick till precis den svårdefinierbara kombinationen av dansanta rytmer och bitterljuva popmelodier som jag bara smälter av. Jag är förstås säkert påverkad av att 2004 var ett alldeles fantastiskt år i mitt liv och när jag lyssnar på plattan väcks underbara minnen till liv varje gång. Hur som helst sålde albumet jättedåligt och till min stora sorg blev det ingen fortsättning då.

Det dröjde ända till 2009 innan det dök upp nya livstecken på Myspace i form av några nya låtar som fans till bandet snart fixade ut på YouTube också. När jag hör den här helt galet vackra och sorgsna balladen har jag svårt att förstå att den faktiskt fortfarande aldrig blivit officiellt släppt.



Men nu verkar det som att bandmedlemmarna har upptäckt att fler fått upp ögonen för deras briljanta musik och återförenats en gång till. De har öppnat en ny hemsida och mitt hopp om ett nytt album har väckts igen.

Underworld

Jag tror det var 1998 som jag en sen kväll slog över till ZTV och fick se slutet på den jättefina videon till Push Upstairs. Jag ville så gärna se den igen för att kunna spela in på video, men den dök aldrig upp. Till slut satte jag in ett VHS-band på långplay som fick stå och spela in en hel natt. Men inte ens det hjälpte och jag fick bittert ge upp.

Spolar fram ett antal år till underverket som är YouTube och voilá här är den förstås!



Jag tycker fortfarande att det är en jäkligt snygg video och Push Upstairs håller som min favoritlåt med Underworld. Det passar också bra att den är med på deras bästa album. En perfekt avvägd platta som funkar lika bra på dansgolvet som med lurar hemma i soffan.

Underworld - Beaucoup Fish (1999) på Spotify

Emika

Jag har läst en del om skivbolaget Ninja Tune och hade fått för mig att de bara gav ut knepig experimentell musik som jag sällan gillar. För ett par veckor sen gjorde jag till slut en liten dykning ner i deras katalog och bland det första jag hittade var det bästa album jag hört på länge. Emikas självbetitlade debut från 2011 träffar alla mina känslosträngar och jag kan inte sluta lyssna. Dansant ibland, introvert ibland och alltid med ett stråk av mörker som jag bara inte kan stå emot. Fantastiska melodier dessutom.

Här en av tolv höjdarlåtar:



Emika - Emika (2011) på Spotify