Kosheen

Under en period i början av 00-talet var jag nyseparerad och ledsen. Jag flyttade till en egen lägenhet och minns att jag satt i mitt nästan tomma vardagsrum och  lyssnade på musik medan jag letade upp mitt fotfäste. En av artisterna som snurrade flitigt i CD-spelaren var Kosheen. De skapade en känslosam drum´n bass anstruken dansmusik som talade direkt till mitt hjärta just då. Hide U var en av deras största hits och den är fortfarande lika bra.


Jag kom att tänka på det här när jag upptäckte att Kosheen fortsatt göra musik. Så sent som förra året gav de ut en riktigt bra skiva på eget bolag. Den får jag komma tillbaka till lite senare.

Kosheen - Resist (2001) På Spotify

Ladytron

I början av 00-talet kom det en hel rad unga band som plockade fram sina datorer och skapade en musikstil som i början kallades för electroclash. Hade man varit med ett tag kanske det mest lät som helt vanlig syntpop, men det spelade ju mindre roll när det gjordes så mycket bra ny elektronisk popmusik.

Mitt favoritband i den här nya vågen heter Ladytron och det var väl också ett av de band som det gick bäst för. Nu var det några år sen jag lyssnade koncentrerat på dem och det var först nu i veckan min gamla förälskelse blossade upp igen. Jag har spelat deras samling Best of 00-10 på repeat i flera dagar nu och det är verkligen en knippe suveräna låtar.

På skivan finns också en ny kanonlåt som jag inte hört innan:



Eller inte hört och inte hört förresten. För när jag lyssnade på den tänkte jag att texten låter så väldigt bekant. En liten googling senare och poletten trillade ner. Det är ju en cover på Death in June. Strålande låt i original också!

Ladytron - Best of 00-10 (2011) På Spotify

Amon Tobin

Klockan är halv fyra på morgonen och det är dags att lämna festen. Utanför klubben står det en liten klunga och röker och du hinner dofta tobaksröken när du går förbi. Du märker att det regnat under natten och i det tidiga gryningsljuset får du en sällsam känsla när du vandrar hemåt genom stadens gator. Det är en blandning av lycka och melankoli som förstärks av att du fortfarande är lite berusad.

Precis den känslan tycker jag att Amon Tobin fångat:

Hela albumet som låten kommer ifrån är förresten fyllt av fantastisk jazzig trip hopig electronica och jag rekommenderar det varmt.

Amon Tobin - Bricolage (1997) På Spotify

VNV Nation

VNV Nation har varit ett av de största namnen inom syntgenren i mer än tio år och ibland känns det som att de spelar live i Sverige precis hela tiden.

Det är också ett band som retar gallfeber på många gamla syntare. Och visst är frontmannen Ronan Harris allt mer pompösa attityd till omvärlden ganska irriterande. Dessutom innehåller musiken lite för mycket långtråkigt mässande om ära, svärd och slagfält. Så det är ingen större överraskning att bandet blivit tacksamma att parodiera.

Men samtidigt står jag faktiskt i tacksamhetsskuld till VNV Nation. I slutet av 90-talet var jag dödstrött på hela syntgenren. Jag tyckte att precis allt jag hörde var skräp och var på god väg att ge upp för gott. Men så 1999 kom Empires ut. Jag gillade den så mycket att jag kom in i en andra andning, gav nya artister en ärlig chans och började springa på klubbar igen där några år. Det var härliga tider och här är ett av flera riktigt bra spår från skivan:



Jag såg mycket fram emot uppföljaren Futureperfect också, men det visade sig snart att magin var borta och sedan dess har VNV Nation bara fått ur sig några enstaka bra spår. Annars låter det mest som trötta upprepningar i kombination med ganska misslyckade försök till förnyelse tycker jag.

Jon Hopkins

Förra året såg jag lågbudget scifi-filmen Monsters. Det är en ganska långsam, lågmäld och väldigt sorglig historia som jag tyckte mycket om. Men bäst av allt är ändå den fantastiska filmmusiken av Jon Hopkins. Magiskt bra melodiös electronica och den här låten är så vacker att jag nästan blir rörd till tårar varje gång jag hör den.



Det enda felet med Candles är att den är så himla kort att man måste köra den på repeat om och om igen. Sist på soundtracket ligger en längre och mer akustisk variant på samma tema. Den heter Monsters Theme och är också väldigt fin.

Jon Hopkins - Monsters Soundtrack (2010) På Spotify

Luke Slater

Det är lite lustigt hur man ibland tror sig veta någonting om album som man faktiskt aldrig hört. Så var det fram till igår med ett av Luke Slaters album. Jag gillar den stilrena technon på genombrottet "Freek Funk" och älskar den tillbaklutade syntpopen på "Alright On Top". Men "Wireless" som kom däremellan hade jag av någon anledning fått för mig skulle vara svårlyssnad och konstigt, så jag har aldrig brytt mig om den.

Men oj så fel jag hade..



På "Wireless" visar han en betydligt hårdare sida men det är absolut inte svårlyssnat utan svänger något helt fantastiskt rakt igenom alla spår. En glad överraskning så här mitt i veckan.

Luke Slater - Wireless (1999) På Spotify

Postal Service

Det finns några låtar jag aldrig verkar kunna tröttna på. Det känns som att jag skulle kunna spela dem dygnet runt och ändå få samma lyckokänska varje gång. En sån låt skapade Postal Service på sitt första och som det trist nog verkar sista album.



Postal Service superfina skiva var en av de största överraskningarna 2003 och bevisar att 1+1 kan bli mycket mer än två. Ben Gibbard från indiepopgruppen Death Cab For Cutie och Jimmy Tamborello som gör electronica i Dntel bestämde sig för att skapa något tillsammans och resultatet blev helt suverän syntpop. Jag gillar både Death Cab och Dntel men samarbetet "Give Up" slår allt de gjort enskilt.

Postal Service - Give Up (2003) På Spotify