Metric

Metric är ett indiepop/synthpop-band från Kanada. Jag blev ganska så förvånad när jag läste att de varit aktiva sedan 1998 och att de släppt en rad album. Min första kontakt med bandet fick jag nämligen bara härom veckan när jag snubblade över den briljanta singeln Cascades som släpptes under 2015.

Det är en härligt pulserande låt som bara växer och växer. Videon är också bland de finaste jag sett på länge.

Cascades kommer från deras senaste album Pagans in Vegas. Jag hade höga förväntningar när jag började lyssna på det - kanske för höga. Det är ett trevligt och helt ok album, men i mina öron är det inga fler låtar som når upp till Cascades storhet.

Metric - Pagans in Vegas (På Spotify)

Jürgen Paape

Dags för ett riktigt lyckopiller i novembermörkret. Jürgen Paape är en av medgrundarna till skivbolaget Kompakt som inriktar sig på techno och annan elektronisk musik. Själv har han också skapat en hel del technodängor genom åren. Här den fantastiska Silikron som jag inte kan få nog av.

Det bästa av Jürgen Paape finns samlat på albumet Kompilation. Den är fylld av lika livsbejakande dansmusik och rekommenderas varmt i sin helhet.

Jürgen Paape - Kompilation (På Spotify)

Bow To Each Other

Bow To Each Other är en indie/synthpop-duo från Norge och Kanada. I skrivande stund har de släppt två album och en ep. Min absoluta favoritlåt heter Darkness från debutalbumet The Urge Drums.
De har skapat många fler bra låtar men den här är ändå i en klass för sig i mitt tycke. Skönt driv och en refräng som sätter sig som klister.

Deras skivor finns på Spotify och de är helt klart värda att ägna några timmar åt.

The Black Dog

I början av 90-talet lyssnade jag fortfarande mest på synthpop och hårdare ebm-tongångar. Jag hade stött på en del electronica och techno men det var bara enstaka spår som fastnade.

Uppenbarligen var jag ändå nyfiken nog för att köpa albumet "Spanners" av The Black Dog under 1994 eller 1995. Jag minns faktiskt inte varför men antagligen hade jag läst en recension någonstans. Däremot minns jag hur jag fick kämpa med skivan och ganska länge var det bara de lite snabbare låtarna som "Chase The Manhattan" och "End Of Time" jag verkligen gillade. Antagligen för att de i alla fall lite påminde om musiken jag lyssnade på till vardags. Men ett intresse var väckt och de kommande åren skulle jag upptäcka musik av t.ex. Boards Of Canada, Autechre och Aphex Twin. Där någonstans återvände jag till "Spanners" och insåg att det är en alldeles fantastisk skiva vars melodiösa smått skruvade universum jag ständigt återvänt till sedan dess.

The Black Dog - Spanners (På Spotify)

Chvrches

Plötsligt händer det! Knappt utan att veta hur det gick till ens. Idag snubblade jag över Glasgowbandet Cvrches och blev fullständigt knockad av deras helt fantastiska debutsingel. Hårt och melodiöst på samma gång och med strålande sång av Lauren Mayberry.

Tydligen har de följt med som förband till Depeche Mode på delar av deras Europaturné och det är inte svårt att förstå varför de blev utvalda.

På Spotify finns några låtar till av Cvrches och de är också jättebra. Just nu är peppen alltså total inför deras albumsläpp i september.

Förresten släpptes Lies som gratis nedladdningsbar MP3a på Neon Golds Records blog och där ligger den i skrivande stund fortfarande kvar för den som är sugen.

Hjärta

Ikväll gjorde jag en ny rolig upptäckt. Hjärta spelar grymt bra syntpop och har släppt två singlar så här långt. Min favorit av de två låtarna har ett härligt melodiöst driv och en vemodig text som ger fin kontrast till de dansanta tongångarna. Riktigt bra sångare dessutom.



Killarna i Hjärta gör också musik i bandet 047 men där handlar det om chipmusik. Alltså musik inspirerad av ljud från gamla datorer och spelkonsoler. I slutet av Borde vara jag dyker lite av det här soundet upp men mest handlar det alltså om ren syntpop av klassiskt snitt.

Just nu arbetar Hjärta på debutalbumet och jag längtar och väntar.

Hjärta - Borde vara jag (2013) På Spotify

Laibach

I början av 90-talet dominerades nyheterna av inbördeskriget i Jugoslavien och även om man försökte slå det ifrån sig kändes det som att det var så nära.

Musikaliskt fångade ingen det här nattsvarta mörkret bättre än Laibach från nuvarande Slovenien.1994 släppte de coveralbumet Nato som helt slog undan benen för mig. Här tog de en rad gamla klassiska låtar, stöpte om dem och gav dem en helt ny nerv. Hela albumet låter som en tonsatt anklagelseakt mot vansinnet som pågick och underförstått Natos oförmåga att göra någon verklig skillnad. Europes gamla dänga The Final Countdown blir till exempel en episk sorgesång här.

DAFs bodyhit Alle Gegen Alle är kanske låten som förändrades minst. Men med en uppdaterad produktion och pålagd körsång fick den ett dramatiskt driv som jag fortfarande älskar.


Låtarna på Nato fungerar bra var för sig men det är när man lyssnar på skivan i sin helhet som kraften i den verkligen slår igenom. Varmt rekommenderad lyssning alltså.

Laibach - Nato (1994) På Spotify